FELICIA K

PART I

Förbered dig på djupa dalar & höga berg, snabba beslut & inre tankar och mycket text. Välkomna till min historia.. Funderat länge på om jag ens skulle skriva detta, dela med mig liksom. Jag är ingen person som delar med mig utan svarar bara "bra" när någon frågar hur det är. Men även jag är en människa med motgångar fast det är ju inget man vill dela med sig i av. Man vill ju verka stark, glad & positiv. Det är ju mycket roligare så. Men man bygger upp en fasad liksom. Fast bakom denna fasaden så har nog alla människor några hemligheter eller några motgångar, något man inte vill dela med sig av. Något mörker. Jag är en människa som alltid vill ha mer, blir aldrig nöjd och har skyhöga krav på mig själv. Nästan sjukligt faktiskt. Gör jag något så ska det vara ordentligt och 100% perfekt annars går jag och tänker på det eller stör mig på det tills jag fixat till det. Jag tror att saker som händer när du är barn eller påvägen tills där du är idag formar hur du är nu. Hur du beter dig i vissa situationer eller liknande. När jag var tonåring var jag bestämd. Allt som hände var min mammas fel. Jag skötte mig i skolan och gick ut nian med toppbetyg. Jag visste inte till 100% att det va frisör jag ville bli. Det har varit mycket tankar under livet vad jag skulle bli när jag blev stor. Först var det fotbollsproffs, sen var det veterinär eller djurskötare. Men tillslut så visste jag ju att innerst inne är jag väldigt kreativ, och jag kan inte se mig själv som något annat idag. Så valet var inte enkelt men blev ändå så bra. Kanske för att jag bestämde mig för att köra på och göra det bra och blunda för allt de där andra eller så bara är det bra. Om jag kommer fortsätta såhär kan jag inte säga nu. Vi snackar igen om några år. Men någonstans där på vägen på gymnasiet tog mitt liv en vändning. Den 29 november 2011 påvägen hem från en fest blev jag överfallen. Varje tjejs mardröm blev min verklighet. Idag kan jag hata mig själv för att jag då gick hem efteråt och levde med detta inom mig i flera månaders tid utan att berätta för någon. Jag gick hem och valde att tänka "imorgon är en ny dag". Jag slutade kolla mig själv i spegeln. Jag slutade prata. Jag blev som en stängd bok. Alla människor jag redan kände var okej. Men alla nya människor fick inte ens ur mig ett pip. Allt om killar osv kom inte ens på tal om man inte var tvungen att diskutera med kompisarna. Men en dag orkade jag inte mer och det brast. Hela min barriär jag byggt upp rasade. Livet gick i tusen bitar. Mitt liv var upp & ner. Varje dag blev en börda, jag ville bara att det skulle ta slut. Ville bara att det skulle bli natt återigen. Men jag kom ur detta. Det tog lång tid men jag klarade det. Jag kan inte säga att jag gick ur det starkare men jag gick ur det med vetskapen om hur det är där nere på botten. Och om jag skulle falla dit igen så vet jag hur det är. Självklart hade jag aldrig orkat detta själv och flera gånger på vägen så har jag tänkt på hur det skulle vara att försvinna. Men det är fegt. Det tyckte jag nog då också men idag är det de fegaste man kan göra. Finns inget som kan hända för att man ska sluta kämpa för livet. Vissa får inte ens välja. Men det kunde jag och jag valde livet. Nu efteråt är det en sak som format mig och jag tror varje sak har en mening och om ödet valde detta till mig så får jag acceptera det. Jag har även tänkt tusen gånger att "varför gick jag det hållet och det är nog mest mitt egna fel" osv. men så tänker nog de flesta som varit med om något liknande. Men det kanske även hände mig för att jag klarade av det. För att jag var tvungen att bevisa för mig själv att jag aldrig kommer ge upp. Inte vet jag men av någon jävla anledning så hände det ju. Idag faller jag ibland tillbaka. Men det tar inte ens hälften så lång tid att komma tillbaka. Drömmarna dyker upp ibland men inte som då. Men jag tror att jag hela tiden kommer bli påmind för jag kommer vare sig jag vill eller inte alltid bära detta med mig för det har ju faktiskt hänt. För mig har detta inte varit enkelt. Men jag har alltid varit jag. Och jag är fortfarande bara ra jag. Och till dig som gjorde detta. Du som har satt ett ärr i mitt liv och gett mig mitt första trauma i livet. Dig vill jag tacka för alla mina drömmar och sömnlösa nätter jag har ibland. Alla människor jag aldrig låtit mig själv lära känna. Ett självförtroende som sviker och ett liv med adhd. Men vet du vad? Jag vann. Jag var starkare än din handling, din fega jävla jävel. Jag är där jag är idag och jag är stolt över att jag kommit hit. Tack livet för att du tagit mig såhär långt för jag är inte klar med att leva dig än.

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas